Ny dag, ny kake, nye muligheter. Det var ikke mulig å si amen i kjerka før juletreet var oppe her i nabolaget. Det er riktignok ikke tent, men det er handelsstanden: Det pumpes inn og ut av de store kjedeinngangene, portene står åpne inn til himmerik. Julenissen har ikke vist seg, men han er på bakrommet, det fule bakrommet, der retter han på skjegget mens innkjøpssjefen tar en siste peptalk før nissen skal ut i ringen: «Nå gårru ut og tar’em, ingen unnskyldninger, skjønner’u? Kom igjen nå, vi skal selge ut hele første og andre etasje, det er bullshitpreik at jula varer helt til påske, skjønner’u? Jula varer helt til romjulssalget, skjønner’u? Kom igjen, nissefar, ut i ringen me’r’æ!»

Jeg synes det er litt koselig, jeg. Og avstressende. I tjue år har vi mast om hvor jævlig synd det er på oss som er så stressede opp mot jul. Vi har slikt å gjøre i den vestlige verden: Bekymre oss over hvordan vi skal få tid til å kjøpe. Når handelsstanden endelig tar oss på ordet og begynner oppkjøringen nærmere to måneder før selve høytiden får de bare utakknemlighet tilbake: Nei, da er det for tidlig og de ødelegger julestemningen. Synes jeg slett ikke. Jeg bestemmer selv hvor julete jeg vil bli, og når jeg vil bli det. Og jeg vil bli det nå.

Vi skrider til kakeverket, suziluz og jeg, ser eikebladene blåse sidelengs idet de slipper taket i de stadig mer glisne trekronene, vi snakker om vaginalmassasje og politikk og andre trender i tiden, adventsstjernene lyser i vinduet på lampebutikken og vi har det godt. Tirsdag er kakedag. Alle dager denne uken er kakedag, kveldsmørket har kommet når vi svinger inn på Chic Konditori på Söder, adresse Swedenborgsgatan 1. Valget blir tatt etter et raskt sveip langs glassdisken, og vi ser dagens utvalgte kake.

Moccabakelse, heter den. Ganske sent i serveringstiden, er det. Vi henter hver vår kaffe denne gangen og gyver løs på dagens anmeldelse. Den er lagvis bygd opp der bak fasaden, og suziluz forteller:

Efter att ha tvekat mellan en moccabakelse och en Budapest föll till slut dagens val på moccabakelsen, och ärligt talat handlade det nog mest om utseendet. Ja, folkens, man äter faktiskt också med ögonen. Och att se denna lilla tjusighet på assietten med konditori Chics lagom diskblekta logga – ja, det i sig är en njutning. Dessutom känns en bakelse av det här slaget helt rätt i miljön, ett klassiskt gammelkondis från 40-talet med kaffe för fri påfyllning.
Hur som helst. Moccabakelsen visade sig vara två marängrundlar med kaffesmörkräm mellan och ovanpå, konstfärdigt spritsade, och sedan doppade i krokant med ett kandikörsbär och två chokladbönor på toppen. Det såg väldigt gott ut. Men, tyvärr visade det sig att synen faktiskt överträffade smaken. Undertecknad tycker visserligen alltid om maräng, och maräng ger ofta ett i övrigt ganska mäktigt bakverk en lite lättare ton, men i det här fallet kunde marängen inte väga upp mot att kaffekrämen mest smakade… aningen obestämbart, men definitivt för lite kaffe. Krokanten var lite för tam och hade mått bra av mer crunch, det smakade mest socker. Inte ens körsbäret på toppen smakade egentligen mycket annat än socker. Ja, faktum var att slutresultatet blev att hela bakelsen kändes lite som att äta socker med olika arom. Den bästa biten av bakelsen var helt klart marängen, som var aningens mjukseg och ändå fint spröd.

Resultatet blir: två tårtor av fem möjliga. Den här bakelsen var faktiskt lite av en besvikelse, kanske för att utseendet lovade så mycket mer än det kunde hålla. Det var synd eftersom Chic är ett ställe jag sällan blivit fikabesviken på – de har underbara bullar och kakor och kokostopparna är to die for. Men vad det gäller bakelserna tänker jag att nästa gång ska jag minnas att inte gå på utseendet.

For meg skal marengs være ren marengs. Kanskje var det strukturen mot tungen jeg ikke helt fikk sans for. Kaken kan presses med tungen mot ganen, og da smelter den. Mye luft, men bevares, ikke den verste sorten. Avbalansert mokkasmak, det gammeldagse cocktailbæret var dessverre det beste. Jeg har en følelse av at jeg ikke skulle spist den pommesfrites’en fra McDonald’s først, men jeg gir kaken en sterk toer. Det regner mildt over gård og grend, vi har allerede sirklet oss inn mot morgendagens bakverk. Og snart skal nissen ut i ringen.