Det blir snart kake, men jeg er litt fraværende mens vi går langs diskene på eksklusive Östermalms Saluhall. Et par spørsmål står ubesvart i margen på mine notater etter alle årene som journalist i Finnmark: Hvordan kunne det ha seg at en miljøtrussel, resultat av et forrykt sovjetisk eksperiment fra sekstitallet, blir solgt som delikatesse for en kilopris som ingen finanskrise kan rokke ved? Hvordan ble kongekrabbene, som i hundretusentall på bunnen av Varangerfjorden synkroniserer seg til en samkjørt, etende bulldoser, eksklusiv vare?

Kongekrabben er ingen trøffel. Den ødelegger ikke bare torskegarn og annen fiskeredskap, hva verre er: Der krabben har vært, finnes ikke liv tilbake. Krabbene bak prislappen har antakelig forspist seg på nordøstatlantisk loddeyngel, sprer parasitter til arter som var der fra før, tilpasser seg nye miljøer i rekordfart og er under mistanke for å ødelegge grunnlaget for torskebestanden i Barentshavet. På denne tiden av året svinges den over rekka på båtene i Varangerfjorden, skipes til land, renskjæres og sendes ut på markedet. Prisen bak glassdisken på Östermalm i dag matcher en tur-retur-billett til Paris. De som kjøper dette dyret, får førstesorterings miljøskadedyr fra Arktis. Søppelsorteringen blir solgt til femti kroner kiloen lokalt.

Nordpå har vi i alle år flirt oss fillete av søringer som virkelig kjøper krabbe til lommeboka ligger på disken som en skinnfille. Men det spørs hvem som lo høyest den gangen: Fiskerne som smøg seg gatelangs og leverte kongekrabbe svart kamuflert i pappesker fra Nordfjordkjøtt, vi som kokte nesten tomme krabbeskall, eller de som åpnet sine fløyelsfôrede portemoneer, betalte markedspris og fikk indrefiletene. For, jo, jeg garanterer, det er forskjell, jeg har smakt det: Kvaliteten går til salgshallene, avskjæret finner du lokalt. Kanskje er det slik med alt som glir forbi blikket mitt i den delikate salgshallen: Pateene, posteiene, de eksklusive franske marmeladene, de vinmarinerte andebrystene, de røkte rekene og kamskjellene på is, saftene fra håndpressede bær, de glaserte fruktene lagt på spesialglass uten returpant, sjokoladen svøpt i kopirettbeskyttet papir.

Mett i blikket og velbalansert i magen finner vi dagens kake på adressen Riddargatan 4. Kafeen og konditoriet heter Sturekatten, kaken er en eplepai med vaniljekrem og marengs. Og suziluz er først ute med anbefaling av sort nummer tre av ukens kakefest:

Sturekatten. Denna oas mitt i Stockholms förnämsta gatukorsningar, detta ställe som på många sätt stannat i tiden. Många små rum med möblemang från förra sekelskiftet, inget skval i högtalare utan bara samtal, kaffe med kaffegrädde och porslinet staplat på fat. Serveringspersonal i svarta blusar med vita spetsförkläden, bakverk som ser ut som (och föreställer jag mig, smakar) som bakverk smakade förr. Bakom montern finns det mängder av underbarheter, och efter att ha dreglat över både det ena och det andra (men inte gått lika långt som barnet framför oss som om och om igen smekte glasmontern uppifrån och ner med bägge händerna) bestämde vi oss för en äppelmarängpaj.

Jösses. Vad ska man säga. En mjuk och god pajbotten, ett lager vaniljkräm, äpplen kokta i sockerlag, gott om riven kanel och ovanpå allt ett lager mjuk maräng. Det finns helt enkelt inte mycket att klaga över, min enda betänksamhet var att äppelklyftorna var lite för kalla, men det är verkligen en bagatell i sammanhanget. Smakerna är milda men rena och tydliga, sockerbalansen avvägd, kanelen fint balanserad. Det här är kanske det perfekta bakverket. För att inte uppskatta det måste man avsky kaka, så enkelt är det. Alla andra kan bara njuta för fullt.

Resultatet är: fem tårtor av fem möjliga, och det ganska så tveklöst. Det här är fika som fika ska vara.

Ja, det er noe med disse eplebitene. Kokt så varsomt i passe balansert sukkerlake, øset opp akkurat i riktig tid og lagt i bakverket med utsøkt marengs. Kaffe i koppen i dag, også. Eplene her i distriktet er av Nordens beste, blir jeg fortalt, og jeg tror det så gjerne. For å omskrive Jens Bjørneboe så forferdelig brutalt: Jeg vet ikke hvor jeg har hørt det sist, hvem er et menneske og ikke kvalitetsbevisst.