– Beklager, Jakob. Jeg tror ikke dette blir noe av. Du er for flyktig, sa hun og tømte kaffekoppen i et kontant slurk. Så var det over.

Ved Barentshavet, september 1990.

Hvor lenge siden? Tjue år? Vi drakk kaffe på en teglsteinskledt kafé, hun var på vei offshore igjen, etter frihelg i land. Jeg kan ikke huske annet fra denne daten enn hendene og skuldrene hennes: grove, neglene var oppflisete og hadde skittrender. Hun jobbet på den legendariske leteriggen «Polar Pioneer», oljebransjens grand old lady, som i skrivende stund har vind i stagene og borer på nye brønner i Barentshavet Sør. Den høsten for tjue år siden var riggen innleid av Shell, og mannskapet lå et eller annet (den gang, som nå: omstridt) sted i Barentshavet mens boret gikk døgnet rundt. Jenta på daten var en ekte roughneck, som det heter i oljebransjen: de barskeste av de barske, som står på glatte riggdekk i sjøsprøyt og nordaust-kuling mens borekronen knuser seg vei langs lag av sandstein, med kurs dit en geolog har pekt på draftet: «Der. Der er det, det store feltet dere leter etter.» En roughneck er vant til klare, rene enstavelsesord i bekmørket: Nei, ikke der. Her. Og jeg var vel ikke slik for tjue år siden. Hun dro til sjøs igjen, og jeg tror at de fant olje et sted. Men det var som med meg: bare se, ikke røre.

Marcus Samuel var en foretaksom mann. Selskapet hans handlet opprinnelig orientalske skjell, fra London-kontoret telegraferte han sine ordre ut over de sju hav, men utover i 1890-årene skjønte Samuel at framtiden lå i olje. Resten er historie. Nå trenger ikke roughneckene å koke kaffen selv, de har den vegg i vegg fra 7-Eleven. Partnerskapet er komplett, og det er der vi finner aftenens kake, på Shell 7-Eleven, Kilabergsvägen 2.

Det blir en stor brownie på deling. Selvsagt blir det brownie, vi er på territoriet til et av den vestlige verdens største oljeselskaper! Man kan spore brownies tilbake til 1897, der den første gang nevnes i en nedtegnet amerikansk oppskrift. Du finner disse sjokoladebakverkene i enhver kafé, i enhver avkrok av verden, og i poseform: tilsett kun olje. Og det er her det fishy kommer inn. Jeg tror knapt mine egne smaksløker.

Den første biten er grei. Den andre, også. Men ved den tredje kjenner jeg en merkverdig smak av tran. En klar, harsk eim av fisk trer fram fra sjokoladesmaken og dunster opp i smaksløker og bihuler. Jeg tror først at jeg tar feil. Men jo, der, ved femte bit, der er den igjen. Det er som å spise en… hva skal jeg kalle det? Fiskekake? Jeg har en hjemmesnekret forklaring på fenomenet: Antakelig er brownien tilsatt en eller annen marin olje, som under gitte omstendigheter (andre ingredienser, overfølsomme smaksløker, andre smakskombinasjoner) dukker opp fra dypet. Jeg har opplevd det før med andre matvarer, som ganske riktig viste seg å være laget med små mengder fiskeoljer.

Det ble én eneste kake på en skala til fem, og aldri mer brownies på Shell 7-Eleven. Jeg tror det hviler en Kong Neptuns forbannelse over Shell: «Ve dere grådige havets oljeplyndrere, måtte alle deres brownies smake fisk!» Smaken var flyktig, kanskje like flyktig som jeg var på date med Shell-dama den gangen. Og jeg, som brownien: Ikke gode nok. Kake med transmak? Det er Shell, det. Over bordet er suziluz klar med skjerpede sanser:

Från stärkta spetsar och sekelskiftesmiljö till dess totala motsats – en kaffe i pappmugg, stående vid ett midjehögt bord utan stolar med utsikt ut över bensinpumparna. 7-Eleven, tillgängligt fler timmar än namnet, faktiskt dygnet runt och nästan överallt. Och i valet mellan en bit mandeltårta och en brownie blev det en brownie, som utannonserades som «höstmys» med kaffe. Ja. Lite höstmys kan alla behöva.

Vid första tuggan tänker man: «Inte så illa, faktiskt!» Redan vid andra tänker man att man har fel. Det är faktiskt svårt att säga vad det var som skapade störst skepsis, kaffet eller brownien. Min medsmakare påstod att det var brownien, jag hävdade envist att bismaken kom från kaffet. Men oavsett, den här kakan smakade… lite fishy. Antagligen bakad på enbart transfett och e-medel, med en lite styvseg skorpa på ena kanten som den där bismaken kanske kom från. Och jag tittade ner på choklad-på-chokladen i min hand och undrade sorgset var valnötterna var som en brownie ska innehålla, vad den egentligen innehöll i stället, varför den smakar helt ok vissa dagar när man ändå vill ha något i förbifarten på väg hem, etcetera etcetera. Men ingen av tankarna var egentligen särskilt vare sig välformulerad eller välsmakande, och det var inte kakan heller.

Resultatet blir: en och en halv tårta av fem möjliga. Mest för att fika ändå är fika, till och med när den inte är bra, och att det den här kakan inte hade i smak, det kompenserar den för med storlek. Hur det än smakar får man MYCKET. God bless America.