– Det har kommet klager, sjef. Naboene sier at vi bråker for mye.
– Dette er vitenskap, Bengtsson. Vitenskap. Hvorfor er det så mye fjær her? spør Alfred Nobel.
– Det kom en høne forbi. Hun trodde det var korn. Kaboom.
– Kaputt?
– Kaputt.
– Fjær over hele tunet, Bengtsson.
– Sorry, sjef.
– Det er noe feil her, vi gjør noe gærnt med doseringen, sier Nobel og klør seg i skjegget.
– Hva skal vi gjøre, sjef?
– Akkurat nå skal vi fika og tenke over saken, Bengtsson.
– Dram?
– Ikke dram i en sådan stund, Bengtsson, gi meg kanelbollene.

Det er slik jeg forestiller meg en kaffepause inne på Winterviken i 1863. Her er vi er i dag, på den gamle dynamittfabrikken, og for å repetere: suziluz og jeg tester alternative sju sorter nå i førjulsstria. Her vandret Alfred Nobel rundt og kokelurte sammen med sine assistenter, testet ulike ladninger i reagensrør og fyrte av prøvesprengninger i tunnelene like ved vannet. Området er usedvanlig vakkert. Om sommeren badende stockholmere i alle aldre og fasonger, om vinteren skigåere og skøyteløpere som legger søndagsturen langs vannkanten i denne avsondrede delen av millionbyen vår, og nå, denne høstdagen: voldsomme fargespektre og stillferdige tankerekker som dvelende og slentrende blir til langs gangstier og lønnetrær. Dynamittfabrikken Wintervikens drønn og smell kommer diskret fra kjøkkenet nå for tiden. Vi tar en tradisjonell kanelbolle her i dag.

Ferske kanelboller uten jåleri, bakt i dag, klebrig kanelfyll og overstrødd med perlesukker. Høstdagen kan ikke bli bedre. Fingrene har svak lukt av mango, eller er det honning, det er mild frost og slepende tankerekker.

Javisst, min andre femmer denne uken. Høyest kakekarakter til et bakverk som er over grensen til erotisk, så enkelt kan det gjøres. Det er eksplosivt. Din tur, suziluz. Ta kanelbollen dit den hører hjemme. Bring it to me.

Efter fikafloppen igår kändes det säkrast att välja en klassiker, och det finns ingen mer klassisk fika än en bryggkaffe med en kanelbulle. Jag har hittills aldrig varit med om att en kanelbulle varit en våldsam besvikelse, det är ett av de säkraste korten som finns, vare sig den är hembakt eller café-style. Vad det gäller hembakt finns det ingen som slår min barndomsbästis mamma Solveigs bullar, de var små och saftiga och vi fick dem varma från ugnen med ett glas mjölk. På café kan den se ut på många sätt; stor som en tallrik, hög som en muffins eller fylld med diverse tokerier. Men på Wintervikens café är en kanelbulle rätt och slätt en kanelbulle, varken mer eller mindre. Och det är verkligen gott så.

Wintervikens kanelbulle smakar nybakt och kanel, med en lätt lätt touch av kardemumma. Den hade enligt mig kunnat vara lite mer, kardemumma är alltid gott. Det hade inte skadat med lite ner smör i fyllningen, det är gott med lite mer kladd innerst i «bullhjärtat». Och den här bullen har pärlsocker på toppen – jag tycker att den bästa kanelbullen gärna är av mormorssort med flagad mandel, men det här är ju bara hårklyverier. Det är helt enkelt en vanlig, god, nybakad kanelbulle, man får till och med plocka den själv direkt från plåten den gräddats på.

Resultatet blir: Fyra tårtor av fem möjliga. Kanelbullefika går alltid hem och har alltid gjort det, ända sedan Solveig.

– På tide å jobbe igjen, Bengtsson.
– Det er vel det, sjef.
– Jeg tror, sier Nobel og drar tungen langs tennene der det smaker kanel, – at vi må tilsette mindre nitro.
– Jeg gir gutta beskjed, sjef. Naboene vil sikkert ha fred i helgen.
– Fred. Sa du fred?
– Ja, jeg tror naboene vil sette pris på det.
– Hm. Pris. Fred. Du er ikke dum, du, Bengtsson!